Idag var det dags för besök hos Marianne, min sjukgymnast. Jag var lite nervös för detta, då jag vet att hon säger precis vad hon tycker och jag var rädd för att få världens nedlåtande om mitt knä...

Det första min sjukgymnast säger när hon ser mig i korridoren:

S: Stelopererade han dig?

M:Nä...

S:Böj på knäet då!

M:Men det gör ont ju...

S:Då böjer vi på det ändå.

In i rummet. Jag skulle sätta mig på britsen. Jag var påväg att med hjälp av mitt friska ben lyfta upp mitt söndriga. Marianne är vaken "Nänänänänänä! Inget sånt!"

Ojdå, såg hon det... Det var bara att försöka spänna benet och lyfta upp det av egen kraft. Å ja, det gick faktiskt, man behöver bara någon som pushar och ser till att man inte fuskar.

Marianne sa att mitt knä knappt var svullet längre. Härligt. Jag är dock lite svullen i vaden, just pga att jag har rört mig för lite de första 5 dagarna. Detta ska jag nu råda bot på.

Marianne gav mig 5-6 övningar som jag ska jobba med flera gånger om dagen. När vi gick igenom dessa så gjorde det ...ONT. Men, man säger inte emot sjukgymnasten, man gör bara som hon säger. "My, du får ta två Panodil innan bara, för detta måste du göra, rörligheten kommer inte trilla ner från himlen till dig!"

70 grader hade jag i mitt knä första gången hon bad mig bocka det så mycket jag kunde. Imorgon ska jag ha 90, enligt M. På fredag när jag ska till Marianne igen ska där vara ännu mer. Känner pressen och jag lovar att jag töjer och töjer... Jag har inte tid med något annat. Å jag anar mg se mer än 70 grader nu! :)

Jag gick från det onda sjukgymnast-passet med leende på läpparna. Hon pushar en i  rätt riktning och äntligen har min motivation kommit tillbaka! Jag längtar redan till fredag!

Over and out.

Mysan