Seriepremiär igår mot KFUM Malmö. Efter en lång bilfärd så verkade hela laget ändå vara på topp och taggade till tusen.

I Mys bil fick passagerarna stundtals hålla andan och be till gud ihop om att vi skulle komma fram helskinnade! Vid ett tillfälle frågade Marlene varför My, som körde, gömde sig bakom halsduken, till svar får hon ”jag blir så nervös när det är så många bilar runt om kring och när jag inte vet vart jag ska”, uttalandet gjorde inte att passagerarna i bilen blev lugnare!

För att få våra lagkamrater i Roger P bil på gott humör ritade vi en rebus till dem, som de med tappra försök försökte lösa genom bakrutan!!!

KFUM spelade i div 1 förra säsongen och visst var de duktiga, men spelade inte ut oss som resultatet (6-0) kanske visar. Vi hängde på bra och sköt lika många skott på mål som dem. Skillnaden var att vi inte fick in bollj-vlen. Vi hade grymma skott på mål, Hanna hade en målrullare (undras om den egentligen inte var inne?!), My hade friläge och x antal andra klara chanser… Men icke, det var inte vår dag igår. Vi gjorde inte mycket fel. Vi jobbade och kämpade som ett lag, men det räckte inte. Det är det som känns så fruktansvärt frustrerande! Ok, om de hade spelat ut oss och vi inte hade haft en enda målchans, fine, men det var inte så!

Vi måste ta med oss att vi verkligen kan spela innebandy! Det funkar ju faktiskt riktigt bra och vi har målchanser! Det hade ju varit värre om vi inte fått något att fungera. Ett gott tecken är också att ingen slutade spela bara för att vi låg under och det gick emot oss. Bra jobb alla igår! 

Hur det känns dagen efter?

My känner sig om möjligt ännu mera som en syndabock efter att ha läst referatet på hemsidan. My, My, My, missar. Men referatet ljuger inte, det var verkligen så!  Har dåligt samvete för sina klara målchanser. Borde satt 3-5 bollar i målet! Hennes kropp är lite mörbultad, knäna värker en aning och vaderna gör sig påminda.

Elin känner en otrolig frustration över att inte kunna sätta fingret på vad som gick snett, men börjar väl så smått acceptera att ibland stuttsar inte bollens ens väg. Vaderna gör sig även på denna kropp påminda och fotlederna är inte riktigt bra, knakar konstigt! 

Träning ikväll. Elin hoppar för att komma i ordning med sin förkylning. Vi har ju ett viktigt lopp på söndag, Lidingö Tjejlopp. Detta är sista anhalten för att inneha Tjejklassikern.  

Over and out.

 

Ellep

24 september 2008 12:38

Ja, vad säger man? Läset ref av RogerN och nu detta här.
Jag har en annan variant på det RogerP sa: om att idrott är rättvist och det är:
acceptera att idrott inte är rättvist, för så är det.
Det som däremot är roligt att läsa i denna bloggen är den positiva anda som råder och ni vet att ni kan. Det kommer visa sig inom kort och just nu finns ingen anledning att hänga med huvudet.
Go girls

Lycka till i Lidingö Loppet och kom väl hem utan skador.

kramP

 

Elina

24 september 2008 12:48

Bra analys! Vi tar tre nya nästa lördag istället! Kram Elina

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna säsong kommer vi att leva våra innebandyliv på vars ett håll. Elin har bytt spår helt och har fått en ny utmaning, hon ska vara tränare i Åstorps F16 lag. Hennes lediga tid går nu åt att planerar inför nästa säsong och det ska bli kul att se h...

Jag tog ledigt från jobb idag, dels för att jag pluggat hela helgen och dels för att jag skulle studera Rögles två pass. Det var för ca 1 månad sedan som jag kontaktade Rögles nye fystränare för att fråga om jag fick vara med på ett par pass för att...

Ett gäng tjejer hade möhippa för sin väninna och det blev vin, strippande grabbar, spex och upptåg, men även presenter. Den ena presenten var en svart monsterdildo. Dagen efter när den blivande frun satt i bilen på väg hem så sneglade honpå monstret ...

Det är helt otroligt vad tiden och dagarna går fort. Jag kan nästan inte förstå att vi redan är framme i juni. Nu har alltså halva 2009 snart gått! Kanske är det inte så konstigt att dagarna i maj har gått fort jag har varit borta 3 helger. Veckan so...

Igår var det middag i Viken tillsammans med mamma, Mats, Bitt och Leif (Henkes föräldrar). På väg hem undrade Henke och jag vad vi egentligen gjorde där för vi fick inte en syl i vädret. Våra föräldrar hade alltså att snacka om och släppte inte in os...